foodandfashion.blogg.se

För lite mer än ett år sedan blev jag inlagd på psyket för första gången. Jag var djupt deprimerad och jag ville ta mitt liv. Jag visste dock att självmord inte var ett alternativ. Hur mycket jag än ville att mitt liv skulle ta slut visste jag att det var ett alldeles för själviskt val att ta. Jag började istället skära mig och jag drack på tok för mycket alkohol. Efter att jag kommit ut från psyket första gången började en period av mardrömmar.  Inte en natt har jag haft utan mörka mardrömmar som jagar iväg min sömn. Jag vill inte somna på kvällarna för jag vet vad jag får se när jag blundar. I våras var det dags igen, jag gick in i väggen totalt. Jag hade jobbat för mycket, tränat för hårt och sovit bara 2-3 timmar varje natt. Jag var helt slut och jag ville dö igen.

Aldrig någonsin har jag känt mig så misslyckad som då. Jag kände mig som ett stort fiasko. Jag tyckte så synd om min pojkvän, mina vänner och min familj som skulle behöva tampas med mig. Jag hatade mig själv så fruktansvärt mycket för att jag var en så svag person som lät mig drabbas av en depression. Framförallt skämdes jag över mig själv och jag tänkte att alla omkring mig tyckte att jag var konstig. Tanken slog mig aldrig att jag var sjuk.  Att jag på riktigt hade en sjukdom som satt i hjärnan och mörkade ner mina tankar. Jag var sjuk för jag saknade en substans som skulle gjort mig glad. Jag tänkte istället att det var mitt fel, att jag inte var en tillräckligt stark person och jag hade misslyckats för jag var tvungen att ligga inne på psykakuten. Inte känner man sig som ett stort misslyckande om man har brutit armen? Och man går knappast och bär på det som sin största hemlighet. Men det gjorde jag. Jag skämdes så mycket för jag var fick sjukskriva mig från mitt jobb. Jag var ett stort misslyckande för att jag inte kunde gå till jobbet för jag var rädd för att jag skulle hoppa framför en spårvagn.  Varför skämdes jag så mycket? Jag var ju sjuk. 

Alla vi människor har något sorts problem som vi tampas med i vår vardag. Dåliga knän, astma eller problem med ryggen. Vissa kanske lider av dålig syn, IBS eller så har man ofta migrän. Sådant skäms vi inte över och vi pratar mer än gärna om det. Men hur ofta hör vi att någon måste gå hem från jobbet för ”jag har så mycket ångest?” Eller ”jag kan tyvärr inte jobba, jag måste sjukskriva mig för jag är så jävla deprimerad.”

Man vill inte gå ut med att man mår psykiskt dåligt. Och jag undrar varför? Varför måste vi vara så förbannat perfekta? Idag så ska man ta på sig så mycket som möjligt på sina axlar och man ska vara perfekt. Man ska vara stark idag. Vi ska träna och äta oss smala, helst ska man plugga till något framgångsrikt eller vara riktigt duktig på något kreativt och helst ska man ha ett jobb vid sidan om så man har råd men en fin lägenhet innan man fyllt 21.  Sedan ska vi resa och se hela världen förstås. Men jag har inte orkat allt det där för jag har varit sjuk. Jag har inte accepterat det förens nu och jag har äntligen slutat skämmas.

Ända sedan jag var tolv år har jag gått på antidepressiva mediciner. Under hela min skoltid har jag gått på BUP eller ungdomsmottagningar och pratat om min ångest och mina rädslor och jag har skämts så förbannat mycket över det. När man går mot dörren till en psykmottagning känns det som alla människor runt om en vet vart man ska. I väntrummet vågar man inte möta någons blick och det vore en katastrof om man skulle träffa någon man kände där. Så många gånger man ljugit i skolan och för kollegor ”jag ska till tandläkaren” eller ”jag ska till sjukgymnasten” när det är dags att traska iväg till någon psyk läkare. Varför kan man inte bara säga ”Jag ska till en psykolog och prata, punkt slut?” Nej, vi är så rädda för vad andra människor ska tro och vi vill aldrig någonsin verka svaga. ”Tänk om de ser ner på mig? Tänk om de blir rädda? Tänk om hela deras syn på mig ändras och tänk om de börjar ömka med mig som om jag vore nått hispigt och klent psykfall.” Varför förändras allt bara för att det handlar om våra hjärnor? Jämför en depression med diabetes till exempel. Då saknar kroppen insulin och man måste hjälpa den så man inte får för mycket socker i blodet. Vid en depression är det samma sak, du saknar signalsubstansen serotonin som gör dig glad och kroppen kan behöva hjälp i form av medicin för att kunna fungera som vanligt igen. Men varför ska psykiska sjukdomar vara så nedtystat och pinsamt att prata om? För egentligen är eller så känner vi någon som har lidit av en depression.  Hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män har någon gång under sitt liv drabbats av en depression som kräver medicinsk behandling. Tänk vad lättare det hade varit att handskas med en depression om vi slutade skämmas så mycket.

 Jag har alltid skämts för omvärlden över min depression och ångest men det är slut med det nu. Jag skiter i om alla vet att jag legat på psyket, no big deal, vi alla går igenom våra mörka perioder. Det jag önskar av hela mitt hjärta är att folk som läser det här också slutar skämmas över sina psykiska problem. Acceptera dig själv, din sjukdom är en del av dig nu och det är dags att kämpa. När du gått igenom den och klättrat upp ur mörkret kommer du vara starkare än vad du någonsin har varit.