foodandfashion.blogg.se

Om jag skulle få ändra någonting i Sverige idag så skulle det vara psykvården. För den är bortglömd, oprioriterad och rent av hemsk. Det är så fruktansvärt mycket människor som inte får den hjälp de behöver och jag är en av dem. Jag är en glömd patient vars remisser blivit borttappade två gånger, blivit dåligt bemött av läkare och rätt och slätt blivit felbehandlad.

Mitt första besök på psyket var hemskt. Jag var rädd, orolig och väldigt ledsen. Det kändes som mitt liv var förstört. Det ända ljusa på dagen var när min familj kom på kvällarna med något gott att äta och roliga tidningar. Vissa dagar kom mina vänner med lunch och gav mig sällskap. Inga av sjuksköterskorna pratade med mig och de klagade på att jag inte gick ut och umgicks med de andra patienterna.  Jag ville inte prata med de andra patienterna, det fick mig bara att må sämre. För det första är jag blyg och jag skämdes för att vara där. För det andra mådde jag inte bättre av att höra våldtäktshistorier, klagande skrik och gråt och arga anfall. En kväll gick allt upp för mig och jag tänkte ” du sitter för fan inne på psyket Filippa” jag fick en sådan våg av känslor, skam och ångest så jag svimmade och slog huvudet i ett stengolv. Att vakna bland främmande ansikten och inte känna igen sig är ett av de värsta minnena jag har. Man kan tro att man ska få gå igenom en terapi som ska få en att må bättre när man ligger inlagd men i själva verket är ett psykhem bara en förvaring av patienter där man inte på något sätt går in på djupet för att rätta till problemen. En gång i veckan får du träffa en läkare i en kvart och resten av tiden förvaras du på avdelningen så du inte kan ha möjlighet att ta livet av dig. Man får inga samtal. Man blir neddrogad istället. Man får lugnade, ångestdämpande, antidepressiva och sömntabletter tills man inte längre orkar känna något alls. Nu har jag varit riktigt sjuk i mer än ett år och jag har inte en enda gång fått prata med en psykolog. Hur sjukt är inte det?

Efter jag blev utsläppt första gången började en lång jävla väntan. Efter två månader ringde vi och frågade varför jag inte hade fått en psykolog tid. Då hade de slarvat bort min remiss och lovade att så fort som möjligt ordna till problemet. Vi väntade två månader till och samma sak hände igen. De hade glömt bort mig och de kunde inte ens hitta min journal. Jag började må sämre den här tiden men till slut fick jag en läkartid där vi skulle se om mina mediciner stod rätt till. De gjorde de inte eftersom att jag inte sovit en blund denna period. Tabletterna gav mig vidriga mardrömmar.  Jag dök upp till läkartiden men i sista sekund hade den avbokats. Detta hände TRE gånger på raken och när jag satt där den tredje gången och hade tagit ledigt från jobbet och både förlorat pengar och tid blev jag riktigt förbannad. Jag bad om att få prata med enhetschefen och jag ville fråga hur fan de behandlade patienterna där. Chefen var till en början en trevlig snubbe och han försökte släta över allt. Han sa till mig ”du har ett jobb, en familj och du är snygg, du är inte tillräckligt sjuk för att få vård här. Du är för snygg för att få vård.” Han log och jag ville spotta på mannen som satt framför mig men istället gick jag därifrån och skämdes. Jävla gris som fick mig att skämmas. Hur dum får en enhets chef för en psykiatrisk mottagning få lov att vara? Trodde han att min sjukdom skulle vara bättre för att jag såg bra ut? Och trodde han på riktigt att jag själv tyckte jag såg bra ut? Jag hatade mig själv, jag hatade mig själv så mycket som det är möjligt att hata sig själv. Jag hatade min utsida och jag hatade min insida. Jag såg på mig själv i spegeln och jag ville förstöra min äckliga kropp. Jag skar upp min hud för jag tyckte att jag var värd det. Jag tänkte de fulaste och taskigaste sakerna om mig själv. Jag hatade mig själv och om han bara hade förstått det. Några veckor senare låg jag inne på psykakuten igen…

 Fram tills nu är allt jag har fått några sjukgymnasttider, vi har övat på andningen och pratat om mina alkoholproblem men inte mer än så. Häromdagen var jag hos en läkare och jag berättade hur dåligt jag sov. Hur orolig jag var om nätterna och att jag inte har haft en ända natt sen psyket första gången fri från mardrömmar.  Hon frågade mig om jag inte överdrev. Hon skrev ut en lugnande medicin som jag skulle ta på kvällen och nästa dag väckte min bror mig klockan fyra på eftermiddagen och undrade om jag var sjuk. Jag visste inte vem jag var eller om det var vinter eller sommar. Då blev jag så där förbannad på Sveriges psykvård igen och deras sätt de drogar ner en som att det ska vara lösningen på allt. Det ända jag någonsin har velat ha är en psykolog tid där jag kan få prata om mina problem och få tips på hur jag kan tänka när jag mår som värst. För en vecka sen ringde jag och bönade och bad om att få gå till en psykolog och prata och svarat jag fick var: ”du har bara stått i kö sen i somras, räkna med att väntetiden är mer än ett år.”  JAG HAR REDAN VÄNTAT ETT ÅR!!

Det är ett under att jag mår hyfsat bra idag men det är inget jag kan tacka psykvården för. Det är mina vänner, min familj och min pojkvän som har fått mig att börja kämpa och sakta men säkert har jag börjat tycka om mig själv igen. Utan dem vet jag inte var jag hade varit idag. Det får mig att börja tänka på de som kanske inte har en förstående familj eller vänner som finns där för än. Vad ska man ta sig till när inte ens psykvården backar en? När man mår riktigt dåligt har man inte orken att klaga. På psyket möter man många människor som skriker och är arga och hotar att de ska döda en. De får både samtalsterapi när de är där och eftervård när de släpps ut. Men om du är en blyg, tystlåten tjej kan du räkna med att bli bortglömd. Det måste bli en ändring på Sveriges psykvård. Och jag har inte ens börjat klaga på maten…